den består just nu av jobb, jobb och åter jobb. Upp på morgonen äta frukost åka till jobbet, komma hem äta och till sist sova. Tiden bara rinner iväg och det är en stressande känsla. har ni känt den någon gång, den där stressande känslan om att ta tag i allt man vill göra och bara göra det, fast samtidigt så vågar man inte. Den känslan som får en att vilja slita av sig håret, att packa sitt pick och pack och dra. Jag tror inte jag är ensam. Så har nog de flesta som precis börjat sitt nya liv efter studeneten känt. Men nu gäller det för mig att verkligen TA tag i det jag vill och verkligen göra det, så den här känslan kan försvinna och jag verkligen kan börja mitt nya liv.
Men det som håller mig tillbaka är något som är så starkt..
Hur ska man klara av ett helt år utan att få höra sin mammas tjatande, utan sin pappas kram, utan ens lillebror hårda ord om att man ska hålla käften om man frågar om han haft en bra dag, utan att få ens systers underabara stöd, utan att få umgås med sina otroligt bra vänner och till sist, hur ska man klara av ett helt år utan sin älskade.. 
Men jag tror att trots detta är det snart dax för mig att ta mig ut i och upptäcka världen..
men tills dess är det väl bara att svälja känslan och njuta av alla ovannämda, att de finns i mitt liv. så TACK för att ni finns!